jag är en jävel på charader

Det känns som att jag lever mitt liv i en bubbla. En såpbubbla. Och när bubblan spricker så blir jag deprimerad och allt känns tungt och jävligt. Just nu har min lilla såpbubbla spruckit och jag har noll lust eller koll på något. Om jag hade kunnat med så hade jag skrikigt rakt ut, lagt mig på trottoaren och bara skrikigt. Jag har tyvärr dock för mycket vett för att inte göra det. Eller inte det är inte tyvärr – det är tur det!

Problemet är den att jag inte visar folk i min omgivning hur jag mår. Känns som att ingen ändå skulle förstå mig (och ja, jag känner mig rutten när jag skriver detta) och då är det helt meningslöst att dra upp det. En annan sak är den också att jag inte vill visa mina känslor, mina svagheter och det största av allt: jag vill inte riskera att börja gråta. Jag gråter inte offentligt – jag gråter bakom stängda dörrar. Och det gör jag ofta, när min såpbubbla har spruckit.

Nu vill jag tillbaka till min såpbubbla, till min låtsas värld där allt kretsar sig om Kongo, handboll och franska. Jag vet att min liv kretsar sig om det utan min såpbubbla också men allt är mycket bättre i min bubbla – för i min bubbla så slipper jag känna så här. I min bubbla är jag inte så ensam som jag känner mig, i min såpbubbla är den här känslan borta.

Varför kan det inte vara så utanför bubblan också? Men som sagt var: jag är en jävel på charader för ingen vet vad jag känner, tycker eller hur dåligt jag egentligen mår.